SJUKDOMEN HUNDIUS IDIOTIUS!
HUNDIUS IDIOTIUS
Hundägande, lathundius idiotius, är en sjukdom med långdraget
förlopp. Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare
status i samhället. Tendenser tyder på att den i vissa fall är
ärftlig. Långtidsstudier har visat att tillfrisknadsprocenten är
låg. Man har även noterat att återfallsrisken är betydande
hos patienter med lyckad behandling.
SYMTOM
Första symtomet är en, oftast dold, önskan efter egen hund,
många gånger med diffus bakgrund. Sjukdomen slår ut på
allvar när patienten köpt hund. Då ses de ute i vilket väder
som helst, till och med hagel och drivis, under bästa sändningstid
i TV, vandrande omkring på gatorna likt zombies med sina hundar. Ett
annat symtom som är väldigt vanligt är att personen i fråga
ses springa omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg
från högröd till en blåaktig nyans vilt skrikande ”koomhiiiit”.
Erfarenheten säger att man inte bör försöka få kontakt
med den något hysteriska hundägaren, då detta är totalt
meningslöst i lägen som ovan beskrivits. Annars ses hundägare
ofta stående i samspråk med andra hundägare, trots att de
bevisligen aldrig träffats eller presenterats.
PRESENTER
Till högtidsdagar köper patienter ofta morötter och hamburgare
i plast gärna med inbyggd pip vid tryckningar. Pip-leksaken slås
in i ett vackert omslagspapper och under stort hemlighetsmakeri sparas presenten
exempelvis till jul. Då tas paketet fram under högtidliga former
för att föräras till en begripligt nog oförstående
hund. Stor tid och möda läggs alltid ned på julklappar och
presenter till hundens födelsedag och för all del även namnsdag.
ÄNDRAD SJUKDOMSBILD
I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta
sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till
pengar. I arla morgonstund, företrädesvis lördags- och söndags
mornar ses patienterna packa sina bilar fulla med matsäck med extra kaffetermos,
ryggsäckar, små fällbara stolar, hundfilt, hundar, sömniga
barn samt motsträviga livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning
tillbringas dagen oftast enligt följande.
PLASTOFIL
Sittande på de medhavda mycket obekväma tältstolarna timme
efter timme intensivt stirrande på andra patienter som springer runt
i en fyrkantig ring. Därefter springer de själva ett par varv och
får för det olikfärgade plastband som de visar glädje
över, ibland besvikelse. Uppskattat värde på plastbanden är
i storlek 15 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag ligger
mellan 500-800 kronor.
ÖVRIGA SYMTOM
Det finns även andra symtom som t.ex. när patienten ses springa
omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och
sig själv. Vilket för all del förefaller vara ett bättre
sätt än ensam springa omkring med ett tomt koppel. Om hunden någon
gång stannar vid en pinne kan stor glädje och tillfredsställelse
både höras och ses hos patienten.
BEHANDLING
När ovan beskrivna symtom känns igen finns det ingen tvekan om att
sjukdomen fått fäste och all behandling kan vara resultatlös.
För största mjöliga chans att bota en person som drabbats av
hundägande, bör samtalsterapi sättas in redan vid första
symtom. Omyndigförklarande är inte att rekommendera, trots att det
förekom förr. Vetenskapliga undersökningar har visat att patienterna
själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då
de i regel är ganska glada och nöjda kan man med gott samvete låta
dem hållas och se dem som pittoreska inslag i vårt samhälle.
Lånat från 